Foto: Roy Andersson

Foto: Karin

Arbete med levande kulturhistoria

En stor del av naturen i Sverige har fått sin karaktär genom människans påverkan. Hävd av marker har under årtusenden skett genom bränning, betesdjur och odling. Det har gjort att många arter specialiserat sig till dessa naturtyper. En stor del av naturreservaten sköts genom att efterlikna tidigare brukning så att arterna och naturtypen bevaras. På så sätt hålls en del av vår kulturhistoria levande.

Bränning
För att få större yta till betesdjuren röjdes och brändes mark. Hedbonden strävade efter en blandning av späd ljung och örter som djuren kunde beta på sommaren, gammal ljung blev deras föda på vintern.  Heden formades till en mosaik av ljung i olika stadier för att det alltid skulle finnas foder. För bete på mager mark är ljunghedskultur ett ekologiskt hållbart system.  De fem första åren efter bränning är ljungheden som mest artrik, därefter tar ljungen över. Efter ytterligare en tid utan bete, röjning eller bränning växer heden igen med skog.

Slåtter och hamling
I det gammaldags odlingslandskapet fanns en stor artrikedom. Ängen som inte var gödslad slogs och efterbetades och gav vinterfoder åt djuren. Det fanns inte alltid tillräckligt och därför nyttjades även träd och buskar genom lövtäkt, så kallad hamling. Träd som hamlas kan bli mycket gamla och hysa en stor mängd arter.

Död ved lever
I döda träd lever många växter, djur, insekter och svampar. Det råder en brist på död och döende ved i både skog och öppen mark och många vedlevande arter hotas. Träd som dött lämnas generellt kvar i reservaten för att dessa arter ska kunna leva i området.

Bete
Bete används för att behålla ett öppet landskap och de gamla betesmarkerna fortsatt artrika. De vanligaste djuren är nöt och får, och till viss del hästar. Att djuren betar och trampar ner växter som annars lätt tar över gör att andra, mer ovanliga kan växa där.